Om smärtan att förlora någon

Jag har den senaste veckan lyssnat väldigt mycket på Michaela Forni och hennes vän Dasha's podcast. Fick den som ett tips från en vän eftersom jag själv missat det totalt haha. De pratar om kärlek, drar anekdoter och berättar sina åsikter om det mesta inom just kategorin kärlek. 
Jag minns inte vilket avsnitt det var, men det kan med all förmodan varit avsnittet om olyckligkärlek där Michaela berättade att hon hade börjat se smärtan efter ett avslutat förhållande i procent. En dag kunde det vara 90% och en annan dag kanske 20%, för att det sedan skulle gå upp till 60% igen. Varje dag kunnde variera hur ont allt gjorde, men tillslut var man ändå nere på de där lilla procentantalet i botten. 
Logiken i det hela är nog ganska smart, och det måste vara skönt den dagen man märker att den procenten är så låg att man inte längre bryr sig. Kanske hamnar den aldrig på noll, men vem behöver egentligen nå perfektion.

Vissa dagar eller stunder gör det verkligen ont. När procenten plötsligt slår i taket för en kort sekund och man bara inser hur mycket någon faktiskt kan betyda. När man kommer på sig själv att plötsligt fälla några tårar på en lördagkväll med sina vänner för att man av alldra högsta grad saknar någon, och de alla kastar sig fram för att krama en. Det är så man vet att någon fortfarande betyder något för en och att man har de finaste vännerna i världen.
Under de senaste veckorna har det varit stunder där jag faktiskt kännt mig rätt tom. När det hänt saker jag vet att jag annars hade delat med mig av, skrivit ett sms att skicka iväg för att sedan kunna skratta åt det tillsammans. Men det har nog också ofta funnits stundet där allt kännts så mycket bättre, lugnare men åter igen ensammare.

Allt detta får mig att undra om det ska vara så här med alla personer man på nått sätt tycker om väldigt mycket.
Självklart kommer det nya människor för att fylla upp alla tomrum tillslut men till en början, ska allt vara ensamt?

Imorgon är det exakt 2 veckor till skolavslutning och jag känner redan hur mycket jag kommer sakna min vänner efter att jag flyttat. Procenten där är redan hög även fast själva flytten är rätt långt bort i tanken annars. Jag kommer sakna alla de jag gått i samma klass som i 10 år otroligt mycket. 10 år är med än hälften av mitt liv. 
Jag kommer sakna klass 7B som från start hatade varandra väldigt öppet och jag kommer sakna 9B som trots allt har roligast tillsammans och har de högsta betygen på skolan. 

Jag kommer gråta på min skolavslutning och jag ska fan ha en bild med alla. 
Jag kommer sakna alla så himla mycket och jag hoppas att allt inte gör lika ont som att förlora en nära vän.
För hur ska jag då klara av att bo 100 mil från de jag spenderat 10 år med?



- Nellzzzzz

Meh schluta nu gråter jag igen. HELVETE..... Jävla grin jävel.

30 Maj 2013 - 22:14 /
- Ann Arvidsson Renström

Vännen, du kommer alltid att ha kvar de människor i ditt liv som betytt nått för dig, om det så går 20, 30 år så kommer ni på något sätt att hitta tillbaka till varandra. Och i dag när det finns mobil, dator, skype you name it, så kommer du att ha kontakt. Och Vilhelmina står kvar, kanske färre människor, men då har du andra platser att besöka, och en sak är säker, du kommer att få nya vänner, se andra platser, möta glädje och sorg. Men vi som älskar dig kommer alltid att finnas där för dig. Glöm inte det. Jag älskar dig. Mamma

Svar: Jag älskar dig också Mamma!
Nan Renström

30 Maj 2013 - 22:14 /



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: