Musik är som skor

 
Har ni tänkt på hur mycket minnen man har till musik?
Man relaterar ofta till låtar och minns även saker i samband med låtar. Iallafall jag!
Det finns otroligt många låtar som jag får ont i magen av att höra, där jag vill stänga av men samtidigt lyssna.
Men det finns även många låtar som kan spelas gång på gång tills man tröttnar. Låtarna bli utnötta, precis som skor.
Det finns låtar som man egentligen inte gillar men som man kan ändå, ord eller ord. Ironin när man sitter i rasthallen på skolan med sina vänner och hela bordet sjunger med till Justin Bieber's "As long as you love me".
Låt texter fastnar ofta lite för lätt.

För några år sedan gillade jag inte svenskmusik. Nu sitter jag och lyssnar på Håkan Hellström och Kent med glädje. Ibland tror jag att man kan växa in i musik eller växa ifrån den. 
Det borde väl vara logiskt? 

Musik är som skor.

Som en krönika utan slut.

Jag sitter och lyssnar upp de återstående 30 minuterna på mitt värdelösa Spotify.
Bea skickades precis massa bilder till mig från förr förra sommaren då vi var i Umeå tillsammans.
En jäkla massa bilder på mig och någon som jag då bara träffat en gång tidigare (några dagar innan bilderna togs).
 
Min första reaktion var hur ful jag var. Helt osminkad och ruffsit hår efter att vi varit och badad, men åh så lycklig.
Ett fjantigt okontrolerat leende på de flesta av bilderna eller min fina sur-min när vi surat i några minuter för att han undvikt en puss på skoj. Min otroligt hållbara oranga sony ericsson och nästan lika oranga slingor som under sommaren blekts sjukt mycket.
Så sjukt små, oskyldiga och ovetande om vad framtiden hade att ge.

Det är ganska otroligt hur mycket man kan tråna efter en person som man bara träffat en gång tidigare eller hur rätt och bekvämt det kan vara. Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet men att känna sig så bekväm efter att ha haft hjärtklappningar och trott att döden var nära bara några timmar innan man först sågs är rätt otroligt. 
Men efter att ha skypat (dock utan kamera) eller smsat varje dag under hela sommarlovet så kan jag både förstå nervositeten och bekvämligheten.
Jag antar att med vissa personer blir det bara bra. Med vissa kan man känna sig bekväm från första början och skratta åt alla misstag.

Nu när jag sitter här kanske lite mer än 2 år efter att vi först började prata och ca 1½ år efter att de där bilderna togs vill jag fortfarande ha mer. Ha mer även fast de här 13140 timmarna kanske har varit mer dåliga än bra. Ha mer trots att vi aldrig ses och trots att jag vet att de roliga måste ta slut inom en snar framtid. 
 
Men jag vet att livet går vidare mot nya äventyr och att jag är precis lika ovetande om framtiden som jag var för två årsedan. Jag har fått ta del av saker som är bland mina bästa minnen och saker som jag helst vill glömma.
Men jag tror att jag utvecklats otroligt mycket som person av hela den här drama serien i 547,5 delar .
Jag är inte samma person som när bilderna togs och det är jag glad för.

Tack.

Nyare inlägg