Sjunde oktober

 

- Michaela Forni 

Konsten att döda känslor

Textutdrag ur Om att älska, Michaela Forni 

Michaela och Dashas blogpod "Konsten att döda känslor".
Lika bra som varje vecka. Längtar tills på måndag då de första avsnittet av deras podtv/webbpod kommer ut.

Jag kommer för alltid att vara mörkrädd

Han har aldrig slutat höra av sig. Vägrar ge sig. Vill inte släppa taget. Medan det är det enda jag kämpat för de senaste åren - att släppa taget. Jag vill bara slå mig fri från allt det mörka. Se ljuset och få gå vidare i fred. 
 
Jag förstår att jag framstått som kall och hänsynslös i mitt beteende, men det är känslor som står utanför min kontroll. Det räcker för mig att se hans namn för att
all olycka ska slå mig som en örfil. Det räcker med att se en bild av honom för att jag ska minnas mörkret som om det vore igår.
 
Textutdrag ur Om att älska, Michaela Forni. 

Forni

 
 

Vad man gör?

Man biter ihop.

Så många som frågar vad man gör när man går sönder,hjärtat blir söndertrasat och helt plötsligt ser man inget ljus i det stora mörka och jag kan bara svara att man biter ihop.
 
Man kväver skriken i kudden om nätterna och man gråter bakom sina solglasögon påväg hem från jobbet ( och till jobbet och på jobbet för den delen).
Man pressar in naglarna i handflatan när hans namn eller bild dyker upp på datorskärmen.
Man går ut och springer tills kroppen nästan ramlar ihop i en liten klump.
Man sveper vinglas på tom mage när paniken blir som mest outhärdlig.
Man sitter på jobbet och skriver en artikel om höstens snyggaste skor eller blippar varor i kassan på Ica eller försöker komma ihåg vad som står i ekonomiboken i skolan.

Psykisk och fysisk smärta är så lika varandra när man tänker efter.
Vad gör du när du får migrän eller mensvärk eller vad fan som helst?
Du tar ett par tabletter som inte hjälper och sen biter du ihop.
Så när man har bitit ihop så länge att läppen är sönderbiten, ögonen rödsprängda och handflatorna fulla av märken och sår.. Känns det plötsligt inte lika mycket.
Jag kan lova det. 

- Michaela Forni

Writing assignment

The reason why I love his music is the simplicity of the texts.
You can relate to the lyrics and the meaning because it isn't complicated. It i
s just straight forward with nothing to hide.
He writes about love in all forms and with so different feelings. It can leave me sad, with tears all over or dreaming about something good to come.

 

I don't know who I am, but I know that I'm yours”

“ You need to die a few times before you can live”

“ You put your hand on my shoulder and told me that life was something simple, but I couldn't agree”

Life changes where ever I go, and maybe it won't always be us two" 

Most of the lyrics that I really like is just parts where the “truth” is told. That life isn't simple or that you get lost in love and really don't know anything other.
Words like that just goes straight in to my heart and at some point it maybe hurts a bit, but although you know your not alone with that feeling.
Every other person that can relate to the music feels just the same was as you do.


Om att älska



Ur "Om att älska" av Michaela Forni

Om ensamhet.

Vissa människor klistrar sig fast på hjärtat. Och när man har låtit tillräckligt många personer leta sig in i hjärtroten så klibbar allting ihop sig därinne. Jag vet inte om jag ibland håller ihop med människor för att jag verkligen tycker om dom, eller om det beror på att jag är så fruktansvärt ensam.

För när det är bara jag så klarar jag inte av mig. Jag plågas av mig själv och allting som jag är. Och just nu så klamrar jag mig fast vid allting. För insikten att livet är på väg mot en totalvändning skrämmer skiten ur mig. För allting brukade ju vara så fruktansvärt bra. Och nu står jag med bitarna av mitt liv i händerna och frågar mig själv hur fan jag lät det här hända. Hur kommer det sig att jag lät mig själv bli såhär fruktansvärt svag. Hur vågade jag plocka ner mina murar från början. Hur vågade jag släppa in någon i mitt innersta. Hur vågade jag kasta mig ut. Jag trodde ju så säkert på allting. Jag trodde så hårt på att det skulle vara sådär fantastiskt föralltid. Jag lät mig själv förlora allting. Och nu när jag står still. Och livet runtom mig fortsätter i samma takt så vet jag inte hur jag ska hantera det. Jag vet att man måste kasta sig ut för att våga leva. Viktoria säger det till mig väldigt ofta. För om man inte kastar sig ut så vet man inte hur det går. Och vem vill egentligen leva sitt liv som en feg jävel som aldrig vågar hoppas på någonting.

Egentligen så är jag nog bara en stor bedragare. Och den jag har bedragit är mig själv. För jag tappade bort allting som är jag med vilje. Och jag grundlurade mig själv att det aldrig skulle finnas någonting som ensamhet igen. Jag vaknar ensam ofta nu. Ibland så är det skönt. För att ensamhet är underskattat. För att jag då och då har tid att plocka ihop mig själv. Men på samma gång så är det så jävla hemskt att gråta tysta tårar. För det finns ingen att luta sig på nu. Det är bara jag. Och i slutändan så är jag den enda jag har. Och det måste jag lära mig.

- Hanna Ek


Om kärlek

Jobbar ju på dagis för andra året i rad. Jobbar på samma avdelning med inprincip samma små söta barn.

Igår gungade jag gunga med två av flickorna och de berättade att de var kära i varsin pojke. Den ena flickan började gapskratta medan den andra lite försynt berättade att pojken nog var lite kär i henne tillbaks. Jag kunde inte annat än förundra mig över deras kärlek. När man var liten var kärleken så lätt. Antingen så var man kär eller så var man inte det, och antingen var den andra personen kär tillbaks eller så var den inte de.

Jag önskar att kärleken var lika lätt idag och att man nästa dag kunde byta kärlek ifall den första kärleken inte var kär tillbaks. Att det inte var några problem och att nya fjärilar i magen kunde dyka upp lika lätt som de första gjorde. 

Men kärleken är inte lätt längre.

Om smärtan att förlora någon

Jag har den senaste veckan lyssnat väldigt mycket på Michaela Forni och hennes vän Dasha's podcast. Fick den som ett tips från en vän eftersom jag själv missat det totalt haha. De pratar om kärlek, drar anekdoter och berättar sina åsikter om det mesta inom just kategorin kärlek. 
Jag minns inte vilket avsnitt det var, men det kan med all förmodan varit avsnittet om olyckligkärlek där Michaela berättade att hon hade börjat se smärtan efter ett avslutat förhållande i procent. En dag kunde det vara 90% och en annan dag kanske 20%, för att det sedan skulle gå upp till 60% igen. Varje dag kunnde variera hur ont allt gjorde, men tillslut var man ändå nere på de där lilla procentantalet i botten. 
Logiken i det hela är nog ganska smart, och det måste vara skönt den dagen man märker att den procenten är så låg att man inte längre bryr sig. Kanske hamnar den aldrig på noll, men vem behöver egentligen nå perfektion.

Vissa dagar eller stunder gör det verkligen ont. När procenten plötsligt slår i taket för en kort sekund och man bara inser hur mycket någon faktiskt kan betyda. När man kommer på sig själv att plötsligt fälla några tårar på en lördagkväll med sina vänner för att man av alldra högsta grad saknar någon, och de alla kastar sig fram för att krama en. Det är så man vet att någon fortfarande betyder något för en och att man har de finaste vännerna i världen.
Under de senaste veckorna har det varit stunder där jag faktiskt kännt mig rätt tom. När det hänt saker jag vet att jag annars hade delat med mig av, skrivit ett sms att skicka iväg för att sedan kunna skratta åt det tillsammans. Men det har nog också ofta funnits stundet där allt kännts så mycket bättre, lugnare men åter igen ensammare.

Allt detta får mig att undra om det ska vara så här med alla personer man på nått sätt tycker om väldigt mycket.
Självklart kommer det nya människor för att fylla upp alla tomrum tillslut men till en början, ska allt vara ensamt?

Imorgon är det exakt 2 veckor till skolavslutning och jag känner redan hur mycket jag kommer sakna min vänner efter att jag flyttat. Procenten där är redan hög även fast själva flytten är rätt långt bort i tanken annars. Jag kommer sakna alla de jag gått i samma klass som i 10 år otroligt mycket. 10 år är med än hälften av mitt liv. 
Jag kommer sakna klass 7B som från start hatade varandra väldigt öppet och jag kommer sakna 9B som trots allt har roligast tillsammans och har de högsta betygen på skolan. 

Jag kommer gråta på min skolavslutning och jag ska fan ha en bild med alla. 
Jag kommer sakna alla så himla mycket och jag hoppas att allt inte gör lika ont som att förlora en nära vän.
För hur ska jag då klara av att bo 100 mil från de jag spenderat 10 år med?

20130517

Min mamma lärde mig någonting som var det viktigaste jag någonsin lärt mig för någon vecka sen. Det var det klokaste och mest fantastiska hon kunde sagt till mig. För jag insåg saker om livet som jag tidigare inte förstod. Det stora mysterium med hur människor orkar hålla hela livet. ” Du kommer träffa någon som du passar med. Och när du träffar den personen så kommer det att kännas, du kommer att veta. Sen på vägens gång så kommer du kanske bli förälskad eller attraherad av andra. Eller så kanske du blir less. För att det funkar så, och det handlar om att göra val allting. Antingen så låter du dig själv falla och ge upp. Eller så fortsätter du att älska någon på riktigt och kämpa för att det ska hålla.” - Hanna Ek
 


Jag är inte över något än för det kommer ta tid. "Vi" har ju varit där så länge trots allt.
Jag är inte över något, men för en gångs skull känns allt ändå okej, rätt bra. 
Livet handlar ju om att bestämma sig. Det handlar om att bestämma sig när det gäller exakt allt. 
Jag hoppas att vi snart kan bli singular i min hjärna och jag hoppas att jag kanske kan få hitta någon att känna så där mycket för igen. Någon som jag faktsikt får känna för. 
Jag hoppas att vi senare kanske kan vara vänner för trots allt känner du mig utan och innan, inte helt vilket är mitt fel, men ändå så sjukt bra.

Men just nu känns ändå allt helt okej. Det känns bra. 
 
 

20130502

Jag tror att jag på sätt och vis har blivit rädd för ensamhet.
Kanske inte den fysiska ensamheten. Att inte ha någon i närheten. Det är inte den ensamheten som skrämmer mig. Det är ensamheten av att inte längre få längta efter någon att sova med på kvällarna eller att jag inte längre kan se fram emot att se det där leendet som får det att pirra till i magen.
Jag är rädd för vad som kommer hända med mig sen när jag inte har allt de där. Jag vet att allt går vidare även om man tror det eller ej. Att sår kanske aldrig läker men att man tillslut går vidare ändå.
Jag önskar att jag kunde beskriva allt på något vackert sätt, men jag vet inte hur. För känslan av lyckan har jag redan beskrivit så många gånger förut. Den här gången är det annorlunda. Den här gången känner jag mig bara förvirrad. Ena sekunden känns allt bra. Det känns som att allt är så mycket enklare ensam. Att jag kanske klarar mig själv trots allt. Men sedan kommer ensamheten.
När jag ligger där själv i mörkret om nätterna och vrider mig så känns det inte bra längre.


Kanske har jag helt enkelt tappat bort mig själv i någon salgs förvirring. Vad som är rätt och fel, och vad jag egentligen vill. Eller vad jag egentligen behöver. Jag vet inte om de känslorna jag känner är där för att jag faktiskt inte vill klara mig själv, för att jag inte vill förlora någon jag på sätt och vis älskar eller för att jag helt enkelt aldrig insätt hur mycket det här har sårat mig.

Innan sömnen kommer om nätterna kommer tankarna om att det är mitt eget fel. Vilket det delvis är. Att om jag gjort på ett annat sätt kanske allt hade varit bättre. Om jag inte hade sagt alla de där sakerna och istället bara varit tyst hade allt ordnat sig. Men jag vet också att bara tiga är bland det värsta man kan göra. Att vara tyst löser inga problem och stärker än inte på något sätt alls.
Att vara tyst är att undvika.


Hela mitt liv är en stor förvirring och kanske är det bara någon slags fas av de som kallas tonåren.
 Men kanske handlar det bara om att bestämma sig.
Om det handlar om att bestämma sig vill jag bestämma mig för att jag inte kommer gå under.

 

”Nej säg att du är fri till slut
Fast du vet att hälften av dom som kämpar går under
Och hälften av dom som älskar exploderar”

 

 


20130428

Gud vad jag känner mig nervös inför framtiden.
På tisdag klockan tolv ska jag sitta hos min SYV och bestämma min framtid. Vilken skola jag ska gå på de kommande 3 åren. Just nu lutar det mot Schillerska (Söker till Hulebäck som första men tror inte att mitt intyg gäller där), en estet skola som ligger på Vasagatan inte långt från Avenyn i Göteborg.
Allt har nog inte riktigt sjunkigt in än och det tror jag inte att det kommer göra på ett tag. Att om bara två månader ska jag skiljas från mina bästaste och närmaste vänner. Jag kommer inte längre känna varenda människa och ingen kommer kunna mitt namn. 

Jag känner mig rädd för vad som kommer komma de närmaste veckorna, hur det kommer vara att förlora en nära vän och trots allt någon form av pojkvän. Kan inte kalla det de men jag har inget bättre ord och ingen bättre förklaring. Efter 2 år ska även de ändras.

Det känns så läskigt att plötsligt lämna allt man trots allt känner som en självklarthet och säkerthet. 
Jag vet att jag har honom, att jag har mina vänner, mina familj och allt det andra. 
Att på nått sätt börja ett nytt kapitel i livet känns skrämmande men samtidigt lockande. Som någon slags berg-och-dal-bana som du aldrig vågat åka men som du nu sitter fastspänd i. Spännande men nästan lika skrämmande.

Jag har skrivit en miljon olika worddokument om hur jag känner mig och kanske kommer jag publicera något av dem. Men inte ikväll.
Ikväll är jag bara nervös, glad och otroligt exalterad för att allt kanske kommer ordna sig för en gång skull.



HÄLFTEN AV DOM SOM ÄLSKAR EXPLOERAR.

Vi är ljuset i glödlampor efter väggarna. Vi har gnistor i ögonen och takten i hjärtat.  Och även om vi är hundratals här på dansgolvet inatt så känner vi samma sak. Vi har alla krossade hjärtan som ligger och river. Vi ligger vakna om nätterna och vrider oss. Vi vet inte vilka vi är. Och vi vet inte vart vi ska. Vi är som små månar som osäkert cirkulerar i dragningskraften av någonting större. Vad just det är, vet vi inte än. Men på något vis så hör vi alla ihop. Vi tycker inte om samma saker. Och vi drömmer inte om samma saker. Men vi vet alla hur det känns att förlora någon, eller något. Kanske så är det att förlora honom till någon annan. Att se honom kyssa flickor som är sötare, förlora honom . Eller så kanske det handlar om att förlora sig själv. I all jävla press och allting som vi hela tiden måste. Kanske så tappar man bort sig själv någonstans där och skriker förtvivlat på insidan för att hitta tillbaka igen. Kanske så handlar det om att vakna varje morgon och sakna någon man aldrig kommer se igen. Att älska någon för första gången för att sedan förlora allting. Kanske så handlar det om att föralltid undra. Om dom ser sorgen i mina ögon. Kanske så handlar det om att vi alla är rädda för att våga. Agera ut vilka vi är. När vi dansar till ljudet av musiken så glömmer vi hur rädda vi är för att bli ensamma. Hur det alltid drar i oss. Att vi aldrig kan sitta stilla. För ensamheten har blivit ett stort monster som väntar runt varje hörn. Och just egentligen så är inte ensamheten inte så hemsk ändå. Vi vet ju om att kärleken börjar om. Och vi vet att våra mammor skulle le finurligt med orden ”du är ju bara nitton år vännen” Och vi vet ju, att hon har rätt.

Även om hans famn dämpar ljudet från mitt hjärta då det river runt i bröstet så läker aldrig såren. Ingenting kan läka mitt trasiga hjärta. Och han vet om det när han torkar mina blöta kinder med sina handflator, och kanske, bara kanske så gör det ingenting. För ett trasigt hjärta räcker till ganska bra ändå.

 

Säger det ännu en gång. Hanna Ek är så jävla bra.
Detta är vad jag känner. Precis vad jag känner.
Så jävla bra.


Mitt hjärta är ditt att förstöra

Jag tror att det är sant att man inte inser vad man har för ens man är på väg att förlora det.
När allt kanske är en aning försent så inser man att det kanske hade varit läge att säga något tidigare eller göra något åt det.
Men varför ska allt det bra och så nödvändiga alltid komma så försent? 
När allt redan är förstört?

Kvälls tankarna tar ibland kol på en. Men jag avslutar kvällen med att lyssna på Håkan och fundera över vad jag borde packa med mig till i helgen. Godnatt.



Tidigare inlägg